Är krisen köns- och etnisk neutral?

Efter 2 dagars (nästan) debatt i Kommunfullmäktige i Uppsala undrar jag om alla är medvetna om det som händer runt omkring oss.
Diskussionen kring arbetslösheten och dess effekter för människorna pendlade mellan hopp och förtvivlan, många pratade om de varsel som var på 90-talet och det som kan komma framöver inom den kommunala verksamheten.
Vi kan vara överens att krisen sprider sig snabbt: från exportindustrin till tjänstesektorn och slutligen till offentlig sektor. 2009 är recis vad Littorin sa för ca ett halvår sedan, ett riktigt skitår och tyvärr fler lär komma inte minst pga. att högerregeringen sitter med armarna i kors.
Det som dock inte syns i statistiken så lätt, eller sägs i nyheterna är alla de tysta varsel som pågår varje dag. De som inträffar på restauranger, hos frisörer, för receptionister mm. då visstidsanställningar går ut och inte förnyas.
Den svenska 90-tals krisen ledde till stora personalminskningar, omorganisationer och nedskärningar. Det drabbade alla men framför allt kvinnor i offentlig sektor som fick slita i underbemannade organisationer med höga sjukskrivningstal som resultat, samt invandrade och handikappade som fick ännu svårare att få ngt jobb överhuvudtaget.
Det är inget unikt tyvärr att det blev så, LO rapporter om effekterna av 90-talet visar svart på vitt hur ojämlikheten ökade och samhället gled isär ännu mer. Barn som gick i stora klasser, äldre som inte fick den vård de har rätt till och välfärden som försämras fortfarande är dagliga exempel i nyhetsrapporteringen.
På global nivå varnar FN chefen för att finanskrisen kommer att förvära för migrantarbetare, öka flyktingströmmar och omintetgöra arbetet med att stoppa fattigdomsbekämpning.
Idag säger ansvarig minister (ha!) att Sveriges bistånd kommer att minska avsevärt framöver då miljarder måste sparas i statsbudgeten, snacka om att fiska i brunna vatten!
Vad kan Socialdemokratin göra i Sverige och Uppsala för att inte 90-talet ska upprepas? Har historien lärt os(s) någonting?